ADHD och kopietal: postskriptum

Det är en sak till jag tycker vi borde ta upp om kopplingen mellan ADHD och kopietalsvariationer. Det är en fråga som olika människor nosat på i kommentarer kring gårdagens nyhetsartiklar.

Det börjar med en viktig invändning: Att två saker korrelerar betyder inte att den ena orsakar den andra. Det är en bra sak att påminna sig om då och då, och en bra mycket bra fråga att ställa när någon fysiologisk process kopplas till beteende. Så varför inte ställa den om generna också: Varför tolkar både vi och forskarna de här resultaten som att genetiska variationer är en del av orsaken till ADHD — istället för att tänka sig att ADHD kanske orsakar genförändringar?

Ett svar kan vara att genetiska mutationer, för allt vi vet, brukar inträffa slumpvis. Ju längre vi lever, desto fler blir mutationerna, och celler här och där får olika förändringar i sin arvsmassa. En del börjar bete sig lite konstigt, men de flesta dör och ersätts efterhand. Kroppen har mycket god koll på att celler kopierar sitt DNA ordentligt och bara delar sig när de ska.

Därför är det extremt osannolikt att de genetiska variationer som krävs för att orsaka ökad risk för en fenotyp som ADHD skulle uppstå i en hel människas kropp. Det enda säkra sättet att få en viss genetisk variation i någon större del av kroppen är att ärva den. De varianter som pekades ut i ADHD-artikeln har med allra största sannolikhet uppstått vid den speciella celldelning som kallas meios, som ger upphov till könscellerna. En mutation som uppstår där kan gå i arv till nästa generation, finnas i hela barnets kropp och sedan gå i arv till barnbarnen.

(Det finns ett otäckt undantag till den här regeln — en genuint genetisk sjukdom som oftast inte går i arv, utan uppstår spontant under livets gång — och det är cancer. Men cancercellerna fuskar; de mutationer de drabbats av gör att de börjar växa med en brutal kraft, undkommer kroppens reglerande system och växer ifrån sina grannceller, som inte delar sig så mycket. Men det är en annan historia.)

Det här betyder alltså inte att olika miljöfaktorer inte kan vara inblandade i ADHD; sådana finns alldeles säkert. Men vi kan vara rätt säkra på att ADHD inte orsakar själva de genetiska varianterna. De kommer sig nog istället av att vissa människor av ren slump råkat ut för mutationer i gener som på något sätt har med beteende att göra.

Annonser

Referensen de glömde: ADHD och kopietal

Som vi lite surt konstaterade tidigare är det rätt sällan vetenskapsjournalister bemödar sig med att tala om vilken artikel det är de refererar, vilket gör det svårt att kolla upp kontroversiella påståenden.

Här är ett par tidningsartiklar om ett sådant ämne, nämligen ADHD. De har fått karaktäristiska provocerande rubriker. Kommentarsfältet är i uppror och ett tjugotal bloggare ekar tidningens slutsatser med hoppfulla eller upprörda utrop. Det kan finnas anledning att ta en titt själv.

Men först måste vi hitta artikeln. Det är inte det lättaste. Men journalisten har givit oss lite hjälp genom att skriva ut en av forskarnas namn — Anita Thapar och tidskriften, The Lancet. Tack!

En sökning i PubMed ger vid handen att ”Thapar A” publicerat tre artiklar om ADHD i år, samt ett par om depression och födselvikt. En av dem skulle kunna vara artikeln, en helgenomsstudie. Men den är publicerad i Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, inte The Lancet, och är inte riktigt så ny. Och här är det såklart lite feltänkt av mig; en artikel som publicerats idag har nog inte hunnit snappas upp av PubMed eller Google Scholar.

Så, om vi tittar på The Lancets hemsida och söker på ”Thapar”, så finner vi istället den förhandspublicerade artikeln: Rare chromosomal deletions and duplications in attention-deficit hyperactivity disorder: a genome-wide analysis.

Bingo! För att bilda oss en bättre uppfattning kan vi läsa artikelns sammanfattning. Den är tillgänglig även för folk utan prenumeration.

Men en sak till: de provocerande rubrikerna: ”Forskare: adhd har genetiska orsaker” — ”ADHD kan bero på ‘trasiga’ gener”. Även om det är sant, så måste vi komma ihåg följande: Det betyder inte att ADHD endast har genetiska orsaker; det kan vi inte vara säkra på. Det betyder inte heller att ADHD inte skulle gå att behandla; det följer inte heller av en genetisk komponent. Det betyder heller inte motsatsen, alltså att den genetiska grunden med nödvändighet leder till en ny effektiv behandling; tyvärr hjälper det ofta inte särskilt mycket. (Somliga kommentarer och bloggare verkar föreställa sig en direkt koppling mellan genetiska upptäckter och tillverkning av nya mediciner. Någon sådan finns inte.)

Det betyder heller inte att människor med ADHD på något sätt är defekta; vissa gener och proteiner saknas eller beter sig annorlunda i jämförelse med folk i allmänhet — och kan på så sätt med visst fog kallas trasiga varianter. Hur ändrar det vår bild av människor med ADHD att det finns en genetisk komponent? Svaret på den frågan borde vara inte alls. Om den genetiska komponenten spelar tillräckligt stor roll kan det såklart påverka hur vi ser på varför människor har ADHD.

Att det kan finnas en viss genetisk komponent borde heller inte vara någon nyhet. Författarna hade knappast påbörjat arbetet om det inte fanns anledning att tro på en genetisk komponent — det hade varit slöseri med tid och pengar. I bakgrunden finns forskning som redan tyder på att ADHD är ärftligt, annan forskning som kopplar CNV:er (Copy Number Variations; på svenska kanske kopietalsvariationer — det är den typ av genetiska varianter som de sökt efter, helt enkelt bitar av en kromosom som förekommer olika många gånger) till autism och schizofreni och — till och med — ett annat arbete som publicerades i somras som kopplar CNV:er till ADHD.

Låt oss alltså ta det lite lugnt.