Ett litet försvar av den själviska genen

IMG_20140414_131543

Den själviska genen är en bok av Richard Dawkins som kom ut 1976. Den handlar om djurs beteende och framför allt om hur det kommer sig att djur så ofta samarbetar, hjälps åt och beter sig hyggligt mot varandra trots att deras beteende formats av evolution genom naturligt urval. Boken är både bättre och sämre än sitt rykte.

Bättre, för väldigt mycket kritik om hur den själviska genen rättfärdigar själviskt beteende är fånig. Syftet med texten är precis tvärtom att popularisera evolutionära modeller som förklarar osjälviskt beteende! Det ligger något i att adjektivet ”självisk” lätt leder tanken fel. Genetiska varianter tycker och tänker naturligtvis ingenting, och de är inte själviska heller. De bara är. Men Dawkins’ allegorier om organismer som överlevnadsmaskiner konstruerade av själviska replikatorer är en betydligt bättre bild av evolution än många andra. Den fångar åtminstone hur riktningslös processen är. Evolutionen bryr sig inte om oss, vår moral eller våra ideal om vad som är skönhet eller god design. ”Genialiska”, ”samarbetsvilliga” eller ”solidariska” gener fångar inte den delen av evolution särskilt väl. Om genen ska ha något adjektiv så är det ”självisk”. Kanske också ”nyckfull”.

Sämre, för Den själviska genen är inte den allomfattande boken om evolution, gener och beteende. Faktum är att den behandlar ett ganska begränsat område. Det är inget fel i det, men någon som får hela sin kunskap om evolution från Den själviska genen och från Dawkins’ evolutionsspekulationer i The God Delusion får en ganska bristfällig bild av evolutionsbiologi. Inte nödvändigtvis felaktig, men inte komplett. Personligen tycker jag också att den gjorde världen en stor otjänst genom att mynta ordet ”mem”. Men det är nog ett gräl vi borde ta en annan dag. Att en populär/vetenskaplig bok behandlar ett avgränsat ämne (mest djurs sociala beteende) med några verktyg (mycket Hamiltons regel och evolutionärt stabila strategier) är bra och rimligt. Bara en inte glömmer att evolution är större än det ämnet och de verktygen.

Hur som helst tror jag att många av missförstånden kring Den själviska genen, föga förvånande, har att göra med förståelsen av ordet ”gen”. ”Den själviska genen” avser naturligtvis inte gener i betydelsen ”den själviska dna-sekvensen med någon funktion” utan ”den själviska genetiska varianten”. Boken använder alltså ordet gen i den klassiska betydelsen, inte den molekylära. Som Dawkins skriver:

In the title of this book the word gene means not a single cistron [kodande dna-sekvens, alltså molekylär gen] but something more subtle. /…/ A gene is defined as any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection. (s. 28)

Det betyder för det första att kritik som går ut på att den själviska genen är utdaterad för att den handlar om gener istället för genuttryck, reglerande varianter, epigenetik osv helt missar målet. Det spelar ingen som helst roll för teorin som beskrivs i Den själviska genen ifall variationen beror på ändringar i proteinsekvens, ändringar i reglerande sekvenser eller för den delen epigenetisk arv. De resultat Dawkins’ bygger på analyserar populationen och evolutionen på en annan nivå som är nästan helt agnostisk till den molekylära grunden för ärftligheten. Och det gäller mycket teoretisk evolutionsbiologi, populationsgenetik och kvantitativ genetik. Bara variationen är ärftlig och beter sig som genetisk variation så fungerar teorin lika bra.

Vidare betyder det att själviskheten som en genetisk variant utövar huvudsakligen går ut över andra varianter av samma gen. Det är inte de genetiska varianternas krig mot varandra, utan konkurrens mellan varianter på samma plats i genomet. I övrigt så formas genetiska varianter av varandra och bildar familjer, komplex och interaktioner som evolverar tillsammans. Det är klart, en genetisk variant kan påverkar de som ligger nära på samma kromosom och de andra varianter den interagerar med (de tekniska termerna för detta är koppling och epistasi, om någon undrar). Men överlag finns det ingen konflikt mellan liknelser där enskilda varianter kallas själviska och liknelser där gener sitter i någon sorts kommitté eller förhandlingar. De är bara olika perspektiv på samma process.

Litteratur

Dawkins, R. (2006) The selfish gene. Oxford University Press. (Det är en jubileumsutgåva. Boken gavs först ut 1976.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s