”Ytterligare en studie vi valde bort att rapportera” är inte en referens

Uppdatering: Åtminstone Sveriges radio har uppdaterat sin krönika med referenser! Hurra!

Att skriva om resultat från vetenskapliga artiklar utan att referera till dem är en fruktansvärt dålig vana, men tyvärr normen bland journalister. Jag förstår inte hur en kan umgås med vetenskapssamhället någon längre tid utan att fatta det här själv, men låt mig tjata lite: Referat utan referens är aldrig okej! Jag har förstått att det är andra regler om texter, originalitet och källor inom journalistiken; svenska journalister gör till exempel ofta vad som närmast är översättningar av artiklar i brittiska tidningar med i bästa fall en bisats som säger ”enligt The Guardian”, men det här är inte en fråga om upphovsrätt, utan om trovärdighet. Som student vid ett universitet blir en utsatt för långa utläggningar om hur referensformatering ska gå till, men det är faktiskt inte så himla viktigt precis hur referensen ser ut; när det gäller texter på internet hade det räckt väldigt bra med en länk i artikeln. Alla vetenskapliga tidskrifter värda namnet har standardiserade Digital object identifier-nummer som bör medfölja pressmeddelandet, i värsta fall kan fås från författaren — och förresten, borde journalisten inte själv läst den vetenskapliga artikeln, antagligen via just den länken? Bara det går att hitta studien och läsa mer.

Därför är det ingen ursäkt att texten ifråga inte är ett referat utan en krönika som resonerar om innehållet. Och därför är det heller ingen ursäkt om det rör sig om en intervju med en av författarna och att journalisten bara citerar och sammanfattar det hen sa om sin vetenskapliga artikel. För att läsaren själv ska kunna bedöma om analysen är trovärdig måste hen kunna spåra vilka artiklar det gäller. Det blir särskilt ironiskt i samband med två krönikor av Ulrika Björkstén och Karin Bojs (bakom betalvägg) som båda handlar om forskningens trovärdighet och kritiserar en forskargrupp för hur de använder statistiska metoder. Utan att nämna forskarna vi namn eller referera till artiklarna de analyserar och beskriver! Om jag skulle hitta på en hypotetisk situation då det är helt oförlåtligt att inte ge en fullständig referens så skulle det vara när en skriver en kritisk teknisk kommentar, vilket är vad de gör om än på populär/vetenskaplig nivå. Tankeexperiment: jag återkommer till Björksténs krönika om fyra år och blir nyfiken. Hur sjutton ska jag då kunna hitta ”[y]tterligare en studie vi valde bort att rapportera”? Ibland är journalisterna nådiga nog att ge i alla fall namnet på en tidskrift eller en av författarnas namn, men inte ens det. I sak tror jag både Björkstén och Bojs har rätt i sin kritik av analysen av Överkalix-studien (Bygren & al (2014) BMC Genetics), och jag skulle vilja skriva ett positivt blogginlägg som hejade på dem. Det är hemskt irriterande att inte ens de, som kanske är bäst i Sverige, kan få referenserna rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s