Sorkrelationer och krönikor som havererar

För ett par veckor sen skrev Elin Grelsson Almestad en krönika om biologisk forskning. Den bygger på en TT-text, som kan läsas till exempel i DN. Jag skriver om den av två anledningar: 1) den nämner ett av de intressantaste exemplen på när en känd genetisk variant orsakar (ja, orsakar!) en skillnad i beteende — i det här fallet mellan olika arter av sorkar; 2) den är ett exempel på hur svepande och konstigt det blir om en ska kritisera forskning utifrån TT-texter.

Det här är lite vad jag tänker:

  • För det första känns det sådär att vara någon tomte på internet som kritiserar Elin Grelsson Almestad. Där är man (så!) nog i ganska dåligt sällskap. Överhuvudtaget känns det som ett typiskt exempel på populär/vetenskapens saga: en vetenskapare säger eller skriver något käckt spekulativt som är vagt relaterat till hens forskning men är tänkt att väcka intresse (för väldigt många verkar tro att folk i allmänhet inte är intresserade av vad forskningen handlar om, utan bara dess mest dramatiska potentiella konsekvenser); en journalist skriver ett referat eller ett referat av ett referat i en nyhetsartikel; en politiskt och samhällsvetenskapligt orienterad krönikör parodierar referatet och lägger till en sensmoral om naturvetenskapens världsfrånvändhet; någon bloggare (jag) rycker ut på en käpphäst till vetenskapens försvar … Suck.
  • Såklart håller jag rätt mycket med om Elin Grelsson Almestads kritik av TT-artikeln. Den ger heller ingen ordentlig källhänvisning varken till New Scientist-artikeln den refererar — jag tror att det kan vara den här (kostar pengar att läsa) —  eller den vetenskaliga artikeln (om sorkar) som nämns.
  • Som många intressanta projekt har sorkforskningen ifråga genererat en bunt artiklar. Nyhetsartikeln nämner en studie publicerad i Neuroscience, och det finns minst två, men den som avses är antagligen: Pitkow m fl. (2001)  Facilitation of Affiliation and Pair-Bond Formation by Vasopressin Receptor Gene Transfer into the Ventral Forebrain of a Monogamous Vole. Neuroscience 15 ss. 7392-7396. Beskrivningen av experimentet i TT-artikeln är inte så dum: Det finns en receptor för hormonet vasopressin vars uttrycksmönster som skiljer sig mellan sorkarter med olika parningsbeteende (en monogam och en promiskuös art). Artikeln beskriver ett genterapiliknande försök som visar att mer vasopressinreceptorer gör sorkhanar mer intresserade av att stanna med en hona de sovit i samma bo som — och tyder alltså på att det är en skillnad i uttryck av just den här genen som förklarar åtminstone en del av beteendeskillnaden.
  • Jag ska inte kritisera Anders Sandbergs och Julian Savulescus debattartikel, för jag har inte läst den. Men något som framgår tydligt redan av TT-texten är att de själva inte jobbar på något piller mot skilsmässa. Och det gör, såvitt jag vet och kan bedöma av deras artikel, inte sorkforskarna heller. Aders Sandberg jobbar på Future of Humanity Institute i Oxford och Julian Savulescu på Oxford Centre for Neuroethics. Med all respekt för deras arbete inom beräkningsbiologi och etik — som jag inte gjort någon ansats att sätta mig in i — är det rätt klart att de inte berättar om pågående utveckling av en medicin utan föreslår en spekulativ tillämpning av forskning som handlar om något annat.
  • Elin Grelsson Almestad tycker tydligen att förslaget är ett etiskt haveri. Det kanske det vore. Men ett provokativt förslag från två futurister är en dålig grund prata om dålig biologisk vetenskap. Slutet av krönikan tangerar också en typ av kritik som jag gör mig irriterad: när vi vet att en massa andra faktorer spelar roll för mänskligt välbefinnande, då är det tydligen slöseri med tid att forska på hur relationer och parbindning fungerar (vilket jag tror är en bättre beskrivning av vad sorkforskningen ovan kan åstadkomma). Om en resonerar så, hur avgör en då vilken forskning som är viktig och värdig — och kommer det alls finnas utrymme för att göra något annat än tillämpad medicinsk forskning?
  • Till sist, om sorkresultaten alls ska tillämpas på mänskliga relationer, så är det obligatoriskt att hänvisa till Lisa Grubb:

(Även om vasopressinreceptorerna i sorkarnas hjärnor har väldigt lite med njurarna att göra.)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s