Om zebrafinkars relationer 2: alleler och hårda ord

Finksåpan fortsätter. Igår kom vi så långt som till första stycket av TT-artikeln; varför inte gå vidare till det andra? En övning till läsaren — finn fem fel. Jag kommer strax klaga på alla de kursiverade orden och uttrycken. Gissa gärna varför!

Tendensen att hoppa över skaklarna skulle med andra ord vara genetiskt styrd. Hannar som inte nöjer sig med sin äkta hälft utan gärna jagar efter andra honor, för över sitt beteende till sina döttrar — som när de blivit vuxna ständigt sviker sina partners.

Redo? Vi börjar med den lätta biten. Att tendensen att para sig utanför paret till viss del går i familjen betyder såklart sannolikt att den har en genetisk komponent — men ”genetiskt styrd” är väl ändå att ta i? Den självklara motfrågan till alla påståenden om genetiska grunder för beteende handlar om miljöns effekter. Så kanske det kan vara på sin plats att se hur stor genetisk effekt författarna faktiskt rapporterar.

Som en del av sina statistiska beräkningar uppskattar Forstmeier & co heritabiliteten för de beteenden de har mätt. Heritabilitet mäter hur stor del av variationen i en egenskap som beror på släktskap. Det där är värt att ta en gång till. Om vi mäter hur mycket en egenskap (som till exempel hur mycket en ung zebrafinkhane sjunger när han får träffa en  hona) varierar i en population och vet släktskapet mellan individerna, så kan vi uppskatta hur stor del av variationen som kan förklaras av genetiska faktorer (alltså släktskap) och hur mycket som beror på miljöfaktorer (allt annat).

För att hitta heritabiliteten får vi titta i Supporting Information — liksom DVD-filmer har vetenskapliga artiklar ofta extramaterial, men tyvärr sällan intervjuer med författarna. Där kan vi se att de gjort om sina beräkningar flera gånger på olika sätt, för att försäkra sig att resultaten inte hänger på någon detalj i metodvalet. Men oavsett vilket, och för vilket beteendemått det än gäller, så uppskattar de heritabiliteten till högst 0.2. Så, i den här populationen förklarar genetiken på sin höjd en femtedel av variationen i parningsbeteende. Det är en respektabel siffra, men den understryker ändå att ärftlighet alls inte är den allt överskuggande faktorn — inte ens i en population i fångenskap under relativt kontrollerade förhållanden. Det spelar ingen roll, för arbetet ifråga handlar inte om att förklara promiskuitet i allmänhet! (Det ser ut som ett självklart påstående, men om vi hinner komma till slutet av TT-artikeln kommer vi se att så inte är fallet.)

Nästa punkt: hanarna som ”för över sitt beteende till sina döttrar”. Är inte det ett ganska konstigt sätt att uttrycka att någonting är ärftligt? När någon gör en stor affär av att påpeka att något går i arv just från den ena föräldern brukar det vara fråga om något annat än vanlig gammaldags genetik — till exempel en föräldraeffekt eller någon sorts påverkan under uppväxten. Men så är det inte i det här fallet — författarna tittade inte specifikt efter faderseffekter, och de flyttade ägg mellan bon för att kontrollera effekten av att bli omhändertagen av ett visst föräldrapar. Vad de intresserade sig för var genetiskt arv — och det går naturligtvis inte bara från far till dotter utan också från mor till dotter eller son.

Nu till det viktigaste: ”äkta hälft”, ”inte nöjer sig”, ”ständigt sviker” — och allt tjat om ”otrohet”. Det här är också något som borde få det att krylla längs läsarens ryggrad (tyvärr inte bara över populärvetenskapliga utan rätt ofta också fackvetenskapliga texter). TT-artikeln svänger sig med förtjusning med värdeladdade ord som helt enkelt är osakliga och inte hör hemma i en text om djurs beteende. Sluta baktala de stackars zebrafinkarna!

Kan zebrafinkar vara otrogna? Uppfattar de parbildning som något som liknar ett äktenskap? Känner de sig svikna? Egentligen är det också en vetenskaplig fråga — alltså, ifall det zebrafinkar gör och känner i samband med parningar utanför paret är tillräckligt likt mänsklig otrohet för att kunna anses analogt. Men det är nog ingen som vet tillräckligt om zebrafinkars medvetande och känsloliv för att kunna svara. Och det spelar ingen roll, för arbetet ifråga handlar inte om otrohet, allra minst mänsklig sådan. Människan är inte skapelsens krona, och ibland får vi faktiskt acceptera att fåglars sociala liv är mycket mer intressant.

Till slut är det i alla fall Svenska dagbladets rubrik som är sämst: Otrohet kan finnas i generna.

För även om vi accepterar förbehållen ovan och känner oss redo för att påstå att en genetisk variant kanske påverkar tendenser till vad vi vill kalla otrohet, så är det ändå inte frågan om någon otrohetsgen — på sin höjd en otrohetsallel. Vi pratar hela tiden om skillnader mellan individer med olika varianter av en viss gen. Det blir alltså några alleler som är kopplade till högre risk för otrohet och några som är kopplade till lägre risk. Genen ifråga har förmodligen någonting med parbildning att göra eller kanske med sexdrift, vem vet.

Vi tjatar en del om det här, inte sant? Men det är viktigt — för när vi håller det här med alleler och variation i minnet framstår prat om att något ”finns i generna” som rätt svagsint. Visst, DNA-sekvenserna för de proteiner som krävs för att bygga upp ett nervsystem som gör att organismen kan bilda starka band till en partner eller utföra promiskuösa beteenden finns i generna. Och om något ändras i de generna skulle det kunna få individen ifråga att bilda starkare eller svagare parbildningar eller vara mer eller mindre promiskuös. Det behöver inte vara mer magiskt eller mer upprörande än så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s