Konsten att känna igen trams

Gott nytt år!

Att läsa är lite som att tänka med någon annans huvud och det är såklart inte helt riskfritt. Egentligen var meningen att titta närmare på raggningslitteraturen — i stil med Neil Strauss’ Spelet, Sara Starkströms Game Girl och Henrik Fexeus’ Alla får ligga — där jag hört ryktas att det ska finnas en del idéer om evolutionspsykologi. Men det får bli en annan gång. Så länge kan vi titta på några fördomsfulla sätt att uppskatta böckers värde, utan att läsa alltihop.

Det kan förstås verka väldigt irrationellt att döma boken efter omslaget (samt förordet, några strödda formuleringar och referenslistan), och visst, det är inte fråga om någon saklig fackgranskning eller argumentationsanalys. Vad vi letar efter är bara snabba, medges ytliga tumregler.

Som exempel kan vi ta Henrik Fexeus‘ Konsten att läsa tankar — en liten bok om ordlös kommunikation som tyvärr uppvisar alla tramstecken nedan i någon grad, men inte fullt ut. Och, precis som han förresten skriver i kapitlet om att avslöja lögnare: inget av det nedanstående är ett säkert tecken på att innehållet är trams, ens om de förekommer alla tillsammans. Men de är tecken på att viss vaksamhet kan vara på sin plats.

Jag är nog inte alls lika vis som professor Sielaff (kul anekdot — läs den), men här kommer i alla fall några utvärderingstips, vad de nu kan vara värda.

1. Författarporträtt på omslaget

Vi kan lugnt göra undantag för skönlitterära samlingar och biografier — men om en bok på fackhyllan bär författarens konterfej på sitt omslag, är det hög risk att boken är tjafs. Gissningsvis är författaren känd för något annat än sin förmåga att skriva böcker. Å andra sidan — om det inte rör sig om en debattbok eller en kändiskokbok — är författaren förhoppningsvis åtminstone känd för att vara bra på det boken handlar om. Med lite tur kan det finnas en bra medförfattare som för pennan.

Konsten att läsa tankar pryds av Henrik Fexeus’ ansikte, med ena handen höjd till pannan, fingrarna mot tinningen, ansiktet upplyst från sidan och skådande blick. (Att Konsten att läsa tankar är en rätt spektakulär titel är inget att hålla emot boken; den typen av små överdrifter är legion, särskilt bland populärvetenskap. Den här bloggpostens titel är ett blygsamt försök i samma genre.)

2. Orimliga löften

Om någonting verkar för bra för att vara sant — ja, ni vet resten. En bok med titeln ”Darwin was wrong” (för att ta ett verkligt exempel) är nästan garanterat skriven av någon som inte är särskilt hemma på evolutionsbiologi. En populärvetenskaplig bok som utlovar att revolutionera samma vetenskapsfält behöver inte vara lika illa, men överdriver förmodligen en smula. Bantningslöften ska vi inte gå in på.

Konsten att läsa tankar har följande utrop på baksidan:

Se när någon ljuger!
Förstå hur andra känner!
Upptäck hur man flirtar!
Påverka andras tankar!
Imponera på dina vänner!

En komplikation: Både ett tillgjort författarporträtt och överdrivet glada tillrop på omslaget är så gamla uttjatade tramstecken att det går utmärkt att använda dem ironiskt — och på så sätt få all eventuell nytta av dem, men gardera sig mot surputtar som jag. Och det är nog så vi får se omslaget till Konsten att läsa tankar. Humor, får vi nog tillstå, är ett svagt gott tecken.

3. Brasklappar

Det är inte alls fel att börja med en nypa salt. Den som skriver om medicin eller lagar kan vilja påpeka att de inte kan ge några råd som ersätter läkarens eller juristens — jag tycker ibland det är på plats att påpeka att jag i de flesta biologiska ämnen på sin höjd är en glad amatör. (Ett ironiskt extremfall är när alternativmedicinska utövare ibland känner sig tvungna att varna att deras påståenden om hur till exempel cancer kan botas alls inte ska ses som råd om hur cancer kan botas.)

Henrik Fexeus börjar sin bok med en ”uppmaning att inte ta så hårt på saker och ting”. Bra råd. Problemet är bara att vetenskapssynen i den här inledningen överensstämmer ganska dåligt med det som kommer redan i nästa kapitel.

Jag påstår inte att det som står i den här boken i någon mening är sant. Det är inte mer sant än andra subjektiva världsbilder såsom kristendomen, buddhismen eller naturvetenskapen. /—/ [J]ust de här metaforerna, just de här modellerna, har visat sig ovanligt användbara som verktyg när det gäller att förstå och påverka andra människor. Men det betyder inte att de är ”sanna”, att de på något sätt skulle beskriva saker som faktiskt ”är”.

På ett sätt är det såklart helt sant; bara för att en viss typ av idéer verkar användbara för någon som säljer begagnade bilar (exempelvis), betyder det inte att det är en sann beskrivning av världen. Men om vi inte gör oss några föreställningar om att fånga hur saker och ting (som människans psykologi) faktiskt fungerar, hur sjutton ska vi då veta vilka metoder och modeller som är praktiskt användbara?

Men om vetenskap i brasklappen är en subjektiv världsbild bland många andra, så förväntar sig istället första kapitlet för mycket när det påstår att biologi och psykologi motbevisat dualism — alltså föreställningar om medvetandet som någonting som inte är fysiskt eller materiellt. Det tror jag är för mycket sagt.

4. Läslista istället för fotnoter

Den som läst en politisk bok av aktivisten och språkvetaren Noam Chomsky vet hur tungrott det kan bli med fotnoter i typ varannan mening. Så vi kan nog inte kräva att det ska vara noter längst ner på varje sida, eller ens att det ska markeras i texten, där de kan störa ovana ögon. Men en litteraturlista som inte är förankrad i texten med någon form av noter eller sidhänvisningar är svår att ha till något. Att författaren någonstans på bokens några hundra sidor använt sig av något som står någonstans i ett annat verk säger nästan ingenting. Litteraturlistan blir inte en källförteckning, utan en lista med lästips.

Konsten att läsa tankar har en litteraturlista i slutet. Då och då i texten nämns ett namn vars böcker också finns med i listan, men någon vidare ledning till vilka källor som underbygger vilken del av boken får vi inte. På några ställen (tre, tror jag) refereras vissa specifika studier med varsitt stycke, utan att författare, tidskrift, årtal eller någon annan ledning om hur vi ska kunna hitta studien ifråga; det för oss till nästa punkt:

5. Få hänvisningar till primärlitteratur

Om jag inte misstar mig innehåller Konsten att läsa tankar en enda referens till en vetenskaplig tidskrift — det är bara ett av de experiment som refereras där författaren bemödat sig att göra en hänvisning, som då inte ens är förankrad i texten. Det är inte okej.

Men allt är inte bara vetenskapliga artiklar. Olika fält har olika publiceringskultur, och för övrigt kan det vara helt legitimt att referera till handböcker och läroböcker. Konsten att läsa tankar utger sig för att vara en underhållande och praktiskt användbar handbok på svenska för den som vill pröva på lite tankeläsning — och den funktionen kan den såklart fylla utan en stor litteraturgenomgång.

Om boken hade andra pretentioner skulle det vara en anlednig att höja varningsflagg.

6. Fackspråk som avslöjar sitt ursprung

Att använda facktermer är naturligtvis i sig ingen svaghet, om det nu inte är frågan om att svänga sig med coola termer istället för att skriva klarspråk. Men att se vilken typ av fackspråk en författare använder avslöjar vilka vetenskapsfält han eller hon lutar sig mot och säger något om verkets bakgrund och begränsningar.

En översikt över kapitlen i Konsten att läsa tankar pekar ut termerna rapport (väsentligen samstämmighet i kroppsspråk och tempo mellan folk som samtalar), suggestion och ankare. Om vi dessutom tar ännu en titt på litteraturlistan ser vi ett antal titlar om hypnos och NLP — neuro-lingustic programming. Richard Bandler och John Grinder är två namn som återkommer, och det visar sig vara de som hittade på termen NLP. En annan återkommande figur är Milton Erickson, en psykiatriker som NLP-folket inspirerats av. Bingo!

Varför står förkorningen NLP inte på ett enda ställe i själva texten, då? Svårt att säga, men inte nog med att ”neuro-lingustic programming” är en tungvrickare — en snabb sökning efter NLP-böcker ger ett gäng självhjälpsartade volymer som uppvisar mycket starka varningssignaler.

Men hur var boken då? Okej, nu har vi gått ganska hårt åt den — men lägg märke till att på nästan alla punkter så klarar sig Konsten att läsa tankar ganska bra. Den har ett lite ambivalent förhållande till vetenskap, den saknar några referenser som verkligen skulle behövas, men den har ett avslappnat förhållande till fackspråk, citerar Shakespeare, innehåller snygga fotomontage och är ganska underhållande.

8 thoughts on “Konsten att känna igen trams

  1. Jag har läst Fexeus bok, och den var faktiskt inte så tokig. Den gör inte några av de storartade anspråk som böcker i den här genren brukar göra, den var långt från lika självgod och den var rätt fri från det mesta irriterande trams åtminstone jag förknippar med självhjälpsböcker. Efter att ha läst boken kan jag dock givetvis inte läsa tankar, vilket jag å andra sidan inte hade väntat mig att kunna. Hade jag det, hade jag måhända blivit en aning besviken. Nu ser jag den mer som en ”Kroppsspråk 101” och som sådan är den rätt underhållande. (Att den inte är vetenskaplig ger jag nu en gång fan i. Men återigen kanske det handlar om förväntningar.)

  2. Vad gäller Sielaff-anekdoten var den lite kul och innehåller en del visdom. Men jösses vad tråkig världen skulle vara om den endast innehöll vetenskapligt korrekta böcker marinerade i fotnoter, skrivna av pensionerade en-ämnes-nördar (som gissningsvis inte heller har ett dugg prestige inför kontroverser i detta enda ämne, vilket jag är säker på att Sielaff bara glömde och inte översåg med).

  3. Diggar din blogg! =)

    inspirerande.

    Jag håller europas x-treem-games-version av personlig utveckling och skulle älska din åsikt då jag hyser sån respekt för det du levererar här.

    Kick-ass & One love

    /Mogge

  4. Sara: Av baksidestexterna att döma tror jag att din bok är den som har minst potential för evolutionspsykologi av de tre. Men vi får se. Ett exemplar är på väg hit i alla fall.

    Marcus: Egentligen är det ju ganska orättvist att ha Konsten att läsa tankar som exempel — men det är så lyckligt att uppvisar en hel del varningstecken utan att vara trams. Tänkte inte ägna bloggen så mycket åt dåliga böcker. (Dessutom har jag fuskat, i och med att jag faktiskt läst hela boken innan jag skrev färdigt.) En del grejer som nämns, dominanta sinnen och EAC-modellen till exempel, vore det skitkul med en vetenskaplig genomgång av; tyvärr är jag själv inte beteendevetaren för den uppgiften.

    Att sätta ihop en lista med noter behöver inte vara en stor sak, åtminstone för böcker som inte gör anspråk på att beskriva kunskapsläget i allmänhet. Allt författaren behöver göra är att varje gång hen skriver ”en studie i USA visade” också skriva författarens efternamn, kanske ett årtal och sätta in en hänvisning i litteraturlistan. Det är samma som med tidningsartiklarna jag brukar gnälla på — jag vill inte kräva det orimliga, men att åtminstone redovisa de källor som redan nämns.

    Jag ska inte tala för Sielaff, men jag tycker inte det finns någon egentligen anledning att varna för kontroversiella påståenden eller känslomässiga investeringar i ämnet, så länge författaren inte verkar vara för uppfylld av sin egen förträfflighet.

    Vad gäller åldersfrågan, tja, som fortfarande relativt ung kan jag väl knappast både uttala mig och hålla med Sielaff…

  5. Mogge: Tack för det! Men nu är inte coaching, självhjälp, personlig utveckling etc min grej alls, egentligen. Jag vet inte mycket om det men utgår från en mycket stark skepsis, så jag har nog varken nåt särskilt klokt eller gott att säga.

    Men, bara att du tar upp naturmedicin som en källa får mig att dra öronen åt mig. Trist om Bates metod inte fungerar för dig, men tyvärr kanske inte så förvånande, eftersom den inte verkar ha något vidare vetenskapligt stöd — jag tror tyvärr inte att Mercola är någon bra rådgivare.

    Så, det är inte meningen att dissa dig. Men du frågade.

  6. Jag vet att jag håller på att tappa greppet som vetenskapare, men jag skulle nog hellre vilja se om EAC funkar i praktiken…

    Tror du inte att frånvaron av noter kan bero på att de faktiskt inte heller har läst originalkällan, utan refererar sekundärlitteratur? (Gäller antagligen både tidningar och vissa böcker.) Men nej, det borde inte vara så svårt. Dock en avvägning mot läsbarheten. Harvardsystemet fullt ut är inte lämpat för söndagsläsningen.

    Med kontroverser menar jag inte kontroversiella påståenden. Jag menar att det ofta finns inomdisciplinära kontroverser, gärna i samband med nya rön, och att en bok skriven av disciplinens silverrygg sannolikt tar ställning för den ”gamla kunskapen”. En utvecklingsbiolog som hade 50 års erfarenhet år 1849 hade sannolikt inte haft en syn på saken som vi idag betraktat som sann.

    Men allt det där är marginalanteckningar. Håller med i stort.

  7. Det är klart, vad som fungerar är också intressant… Men frågan om vad som fungerar i praktiken är väl inte helt skild från ifall folk verkligen har dominerande sinnen, vilka beteenden det gäller och varför i hela friden nervsystemet skulle vara uppbyggt på det sättet att vi tittar till höger eller vänster beroende på vad vi tänker. Om det är sant är det ganska bisarrt, men kanske inte orimligt med tanke på hur mycket konstiga lateraliseringsfenomen det finns. Hm, kanske borde läsa lite grann om dethär.

    En modell jag gillar när det bara är några få noter (såg den sist i nån ateistbok, tror jag) är att inte skriva något i den löpande texten, men ha en lista med slutnoter ordnade efter kapitel och sidnummer. Helt okej faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s